 |
|
|
TILL MARCEL KHALIFE TILL MINNET AV MAHMOUD DARWISH
Jag sitter på ett svenskt café, mitt på Sveavägen. Ändå är jag inte riktigt här och jag tror inte caféet som plötsligt fylls av blommande olivlundar är det heller. Vi tittar på Youtube. Det flyger duvor inne i caféet och det brukar det inte göra. Det sitter gråtande människor här och jag hör Marcel Khalife sjunga …
DUVOR ÄR DET SOM FLYGA …
l
Över folkhavets benvita tystnad trummande metallvingar den stora helikopterhumlan som bär Mahmoud Darwish kista inne i sig
Flyg bort flyg över landa inte
Duvor är det som skall flyga duvor är det som skall landa
Men helikoptern som bär Mahmouds stoft fyller hela rymden med det oåterkalleligas ljud
Roterande vingar av stål klipper tidens band sliter sönder kärlekens väv berövar modern och jorden sonen hoppet och diktens mantel
O, att behöva fälla ner landningsstället O, att behöva ta emot denna last O, folk av sorg
Blodröd sammet täcker Palestinas jord
Den tunga vandringen med hans stoft
Också fanorna gråter soldaternas uniformer gråter höghusen gråter Ramallas alla gator gråter gästerna kamerorna mikrofonerna alla hans duvor gråter
Men svårast av allt att se och att bära är minnet av Oummis blick – den gamla vördade kvinnan i sin sjukstol man hade kunnat höra – som i en av hans dikter en knapp dånande falla i sanden
Alla män blir hennes söner Alla kvinnor hennes döttrar
Om detta varit det sista ögonblicket i världen skulle du sett
en duva flyga över en tom talarstol och en sörjande moder för världens alla folk
ll
Så kommer avskedets stund. Musikens maestro skall möta ordets.
Bara en mästare kan tolka en annan mästare. Men att behöva se Er säga farväl!
Det mest intima av ögonblick är inte kärlekens, det är dödens. När Maestro Khalife böjer sig över och kysser kistan med sin vän, håller allt i världen och alla himmelens änglar andan, för att inte störa.
När Du böjer Ditt huvud bakåt för att besjunga din vän, vaggar du oss som lyssnar, genom dödskuggans dal och ut mot Gud.
Med två av världens vackraste sånger, väver Du kärlekens väv på nytt. På nytt och som för första gången ljuder Din sång till Oummi, din sång till oss, om Duvorna som flyger, om Duvorna som landar. Du bäddar marken åt oss med Din sång, sveper in allas sorg med din röst och ger åt detta rum och denna stund – av det eviga.
Stockholm den 14 september 2010 Elisabeth Korndahl
|
ِحصَّةٌ مِنَ الأبديّه
استوكهولم 14 أيلول 2010 إلى مارسيل خليفه في ذِكرى محمود درويش بقلم إليزابيت كورندال ترجمة حنّا حيمو
أجلسُ في مقهىً سويدي، في منتصف شارع سفيّا، و مع ذلك فأنا لست هنا في الحقيقه، و لا أعتقد أن المقهى هنا، أُشاهد اليوتيوب في هذا المقهى الّذي امتلاْ فجأةً بشجيراتِ الزيتونِ المُزهِره و يَطيرُ فيه الحَمامُ، على غَّيرِ العاده، أَسمَعُ صَوتَ مارسيل خَليفه يُغَنّي: يَطيرُ الحَمامُ يَحُطُّ الحَمامْ فَوقَ الصَّمتِ الناصِعِ البياض المُخَيِّمِ على بَحرٍ من البشر يترَدَّدُ صَوتُ الأجنِحَةِ الفولاذيّه صوتُ الهيليكوبتر الّتي تحمِل تابوتَ محمود درويش بداخِلِها
حَلِّقي بَعيداً لا تَحُطّي الحمام هو الَّذي سَيَحُطُ سَيَحطُّ الحمام و يَطيرُ الحَمامُ يَحُطُّ الحَمام لكِنَّ الحَوَّامةَ الّتي تحمِل جثمانَ محمود تَملأُ الفَضاءَ بِهَديرِ الرّاحِلين أجنِحَةٌ فولاذيَّةٌ تدور تَقطَعُ أربِطَةَ الزَّمَنْ و تُمَزِّقُ شِباكَ الحُب تَخطُفُ من الأمِّ و الأرض ابنها أَمَلَها، ووِشاحَ الشِّعرْ
آهِ، و علينا أن نُجَهِّزَ المهبط لها آهِ، و علينا استقبالَ هذه الحموله آهِ و شعبٌ من حُزنِ الإنتظارْ. مخملٌ قاني الحُمره يُغَطّي أرضَ فلسطين و هذا المَسيرُ الثقيلُ برفاته.
حتّى الأَعلامُ تبكي زيُّ الجنودِ العَسكَري يبكي البناياتُ العاليه تبكي كُلُّ شوارِعَ رام الله تبكي الضيوف، الكاميرات و المايكروفونات كُلُّ أسرابِ حَمامِهِ تبكيه لكِنَّ أصعب ما نَحمِله بذاكِرَتِنا نَظرَةُ ( أُمّي) تِلك السيِّدَةُ البهيّه الجالِسَةَ على كرسيٍّ مُتَحَرِّكْ كُنتَ تَسمَعُ كما في قصائِدِهِ ضَجيجَ ا��زِرِّ وهو يسقُطُ على الرِمالْ
كَلُّ الرِجال أصبحوا أبنائها النِّساءُ بناتها
لو كانت هذِهِ آخِر لَحظَةٍ في الحياة لَرَأيتَ حمامةً تطيرُ فوقَ مِنَصَّةٍ خاويه و أُمّاً ثَكلى لِكُلِّ الناس و تأتي لحظةُ الوداع مايسترو الموسيقى يُوَدِّع مايسترو الكَلِمه أكثرُ اللحظاتِ حَميميَّةً ليست لحظات الحب إنّها لحظة الموت عندما ينحني المايسترو مارسيل على تابوتِ رَفيقِهِ ليُقَبِّلَه يحبُس كل ما على الأرضِ أنفاسَهم حتّى الملائكة في السماءتحبس أنفاسها كي لا تُزعِجَهما عندما تُرجِعُ رأسكَ إلى الخلف لِتَشدو رفيقَكَ تُأرجِحَنا مَعَكَ عَبر ظِلالِ وادي الموت لِتوصِلَنا إلى الله بأُغنيتَينِ من أجملِ الأغاني تُحيكُ نَسيجَ الحُبِّ من جَديد من جديد و كأنّها المَرَّةُ الأولى تُغَنّي لنا أُمّي، لنا جميعاً و تحملنا مع الحمام الَّذي يَطير و الحمام الّذي يَحط أنتَ مارسيل تُعِدُّ لنا الأرضَ بأغانيك لِيَفيضَ حُزنُنا جميعاً مَعَكَ و بِصَوتِكْ لِيعُطي هذا المكان و هذا الزّمان حِصَّةً من الأَبَديّه.
|
Om du söker gamla aktiviteter, hänvisar vi dig
till gamla sajten:
www.syrf.se/gammal/
antal besökare sedan 2006
